en gång det var
mörker
du gav ljus
av ditt
ljus
liv i mig
du sådde ett frö
vi skådar det
gror i
mig
du andas i
mig
liv andas du
att det kunde vara
så vackert
jag är en liten måne
en stjärntindra
på ditt mäktiga himlavalv
jag är en stjärntindra
du samlar oss
vi är löven som
gror
längre in i
stjärnträdet
som lyser med sitt klara sken
tindrar och blinkar
mot solen
vi dansar
jag är en stjärntindra
alla stjärntindror
dansar runt vild dans i
runt lysasol
måntindra
genom mörkernatten
måndag 7 april 2008
skimra så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
¤
Tjenare, fröken Körsbärsgren :-)
Nu har jAG just börjat läsa en av dina älsklingsböcker: Det Blåser På Månen av Eric Linklater (intressant namn...). Förefaller på en gång vara ännu roligare (och klokare) än jag hade hoppats...
((...Som barn läste jag relativt långsamt, så många mästerverk hann aldrig komma till min kännedom. Desto mer spännande att studera dem nu i medveten ålder! Emellertid numera läser jag alla böcker som om de vore hyperkomplext supermättade lyriksamlingar. Så jag mediterar över första kapitlet och kommer aldrig vidare därifrån... ...vilket är ofantligt frustrerande eftersom jag samtidigt ägnar mer o mer tid åt att se till att känna till vad jag vill vill vill läsa!!! Lättare när man var barn och "inte visste så mycket" ;-)))
¤¤
Vederbörande stjärntindra gör sig bättre i andra halvan där alltsammans blandas runt. DU borde kunna göra ännu mer välrörda kompotter av konkret och abstrakt. Vinterängeln göra snösnö intressantare, för där fanns mer framspelande känslor (i ett rumsligare närvarande).
¤
oh.
vad skoj.
jag älskarälskar den bok!
och jag håller med om diktmojj. fast det var med stundens tankereflektion över det dåvarande sinnestillståndet. tack för klokord. dem skall jag begrunda och. lyssna till!
♥Tant Plommonpaj♥
Skicka en kommentar