SKRIK

    jag är så genomskinlig
    att jag
    smälter bort
    så genomskinlig
    du ser rakt
    igenom
    för att bli älskad måste
    du först älska
    dig själv
    det är en lögn
    hör du lögn
    jag vet det
    för orden de talades
    aldrig av dig
    för att älska sig själv
    måste sig själv
    bli älskad av
    dig först
    jag ser det
    vet det så fasligt väl
    det finns en lögn jag
    lever med
    sida vid sida
    i
    med
    var dag
    djupt
    jag vet det är en lögn
    för den talades aldrig av dina läppar
    den lyder såhär
    jag kan endast bli åtrådd ej älskad
    ur mitt hjärta
    läk mina sår
    läk min trasiga själ du
    jag ropar
    ur mörkret
    ett tyst skrik
    alltid
    så ensam när
    jag springer bort
    från stigen
    ser vargarna torna upp sig
    från omkring
    de rår inte på
    stigen
    heller ej dess resenärer
    men dem som ramlar av
    kastar de sig över
    hungriga
    vidriga
    bestar
    suger kraften ur
    göder sig
    och jag är så rädd
    för att vara ensam
    att jag trillar
    sträck fram din hand
    lyft mig upp
    innan jag glömmer andas
    du gör mig till
    en stjärna
    på mörkerhimlen tindrar
    av stjärnträd
    flicka av stjärnträd
    jag vill så förvivlat gärna ge efter
    för rädslan
    fortfarande kämpar
    den goda kampen
    ensam
    aldrig mer